Mats Krouthén, Ringve museum

Förhållningssätt och teman i utställningar med musikinstrument i Storbritannien

CIMCIM i Storbritannien 2003

I augusti samlades ca 140 deltagare till en veckolång konferens i organologi (om musikinstrument), Conference on Musical Instruments, i Oxford, London och Edinburgh i Storbritannien. Det engelsk-baserade sällskapet Galpin Society hade bjudit in sin systerorganisation i USA, The American Musical Instrument Society (AMIS) till ett gemensamt möte. Även ICOM’s komitée för musikmuseer och musiksamlingar (CIMCIM), fick möjlighet förlägga sitt årliga möte till den övriga konferensen, vilket var mycket praktiskt då många är medlemmar i flera av dessa organisationer.

          Medlemmarna i CIMCIM / Galpin / AMIS utgör många olika intressegrupper: musiker, pedagoger, instrumentbyggare, privata samlare, konservator, teknisk konservator, historiker, redaktörer av musiktidskrifter. Detta medförde många fruktbara möten och diskussioner.

Konferensen bestod dels av sessioner, totalt med drygt femtio papers om musikinstrument i olika infallsvinklar, dels av studiebesök till ett femtontal samlingar med musikinstrument, såväl i privat som i offentlig regi. Samlingarna fick mig att ställa två frågor. Hur förhåller sig museet/samlaren till spel på musikinstrument, och hur betraktas musikinstrumenten i utställningarna, dvs under vilket tema visas de?

Please Do Touch – Please Do Not Touch

Finchcocks, Kent - konsertsal

Foto: Mats Krouthén

På Finchcock’s, en herrgård i Kent bjöd en mycket påläst Richard Burnett på en musikalisk och charmerande föreställning med musik, musikhistoria och anekdoter. Efter konserten var det fritt fram att spela på, mäta upp och fotografera de över hundra klaveren som fyllde de många rummen i huset. Inga förbehåll om hur de skulle hanteras gavs. Paret Burnett kallar Finchcock House för ”A Living Museum of Music”. De driver stället på privat basis och tar emot grupper till utställning, konsert, promenad i parken, middag/fika och museishop. På Finchcock’s läggs vikten på att besökaren dels får lyssna och se musikuppföring live, dels måste få pröva sig fram med praktiskt spel för att bättre kunna förstå musiken/ instrumentet.

Fotos: Mats Krouthén

När 140 nördar släpps in samtidigt i den nyöppnade utställningen på Horniman museum blir det ganska trångt och ljudligt. Många fascinerades av tekniken och moderniteten, men flera röster uttryckte missnöje med att det blev för mycket instrument och för många lager av berättelser i utställningen. Upplevelsen av museet blir en helt annan en ”vanlig” dag.

Horniman museum i södra London består av flera olika samlingar. Museet har uppstått ur en privatsamling (”Horniman’s tea”-mannen). Musikavdelningen består av 7.500 olika instrument, varav över 1000 visas i en nyöppnad utställning. Perspektivet är musiketnologiskt – dvs musikinstrument från hela världen och från alla tider visas. Här möts besökaren av ett totalt annorlunda förhållningssätt. Beskyddet av instrumenten står i centrum. Alla instrument är individuellt monterade, placerade innanför montrar i ett ljus- och klimatkontrollerat rum.

Användningen av instrumenten presenteras på flera sätt. Stora bord stod framför den typologiska utställningen (t.v. på bilderna). Ned på dem projicerades en bild av alla instrument. Vissa instrument kunde markeras, med ett musikexempel samt bakgrundstext som resultat. I andra avdelningar av utställningen ackompanjerades instrumenten av videos, ljudexempel i s.k. ljudduschar samt mer traditionell bild/text. I ett angränsande rum med hands-on-instrument kunde olika instrumentmodeller prövas och i en kammarmusiksal hölls det ibland konserter med spel på medhavda instrument.

Dessa två museer kan sägas representera två ytterligheter i hanteringen av museiföremål. Övriga samlingar som besöktes under konferensen kan ur detta perspektiv placeras mellan de två museerna. Närmast Fnchcocks på listan hamnar två andra privata samlingar: John & Sheila Barnes’ samling av historiska klaverinstrument (Edinburgh) samt Jeremy Montague’s samling av blås-, sträng och membraninstrument (Oxford) (ca 2.500 st). John Barnes var en nestor inom kopieringstraditionen av historiska klaverinstrument i Storbritannien. Änkan Barnes upplåter fortfarande husets verkstad till f.d. elever och har ett drygt tiotal spelbara instrument. Montague är en mycket välrenomerad samlare av och forskare inom fr.a. membran- och blåsinstrument  Hela huset är fullt av instrument: på väggar, ovanpå bokhyllor, instuvade i prång mm. Det bör poängteras att ingen av dessa utger sig dock för att inneha museisamlingar. Montague kallade sin samling för ”a study collection”.

I samma riktning finner vi också The Russel Collection, (University of Edinburgh) en samling historiska klaverinstrument. (Hur öppna dessa samlingar är för provspel till vardags vet jag dock inte). En viktig skillnad mot de privata samlingarna var curator O’Briens inledande instruktioner om varsamhet när man går omkring i utställningen, tvätt av händer innan mm: en uppmaning till besökaren att vara försiktig. Även The Hill Room i Ashmolean Museum (Oxford) tillät ett visst spel på de få klaverinstrumenten. En deltagare frågade curatorn som gav grönt ljus. Däremot befinner sig den gedigna samlingen av italienska mästervioliner bakom lås och glas.

I den andra ändan av spektrat finner vi traditionella ”mass-utställningar” som The Pitt Rivers Musical Collecion och Bate Collecions (bägge Oxford) samt Edinburgh University Collection of Historical Instruments. Förhållningssättet är liknande det på Horniman museum. Här visades mängder med intressanta musikinstrument, dock utan nämnvärda kommentarer i text eller bild. 

Någonstans i mitten av spektrat återfanns The Royal Academy of Music - York Gate Collection (London). Där fanns en utställning stränginstrument i anslutning till konservatoriet, (bl.a. med en fin samling Stradivari-violiner). Alla var nu i monter men användes ibland i uppförandepraxis-projekt. Dessa illustrerades mha CD-inspelningar, texter. I tillägg fanns även en fungerande violinverkstad. På liknande sätt arbetade The Royal College of London. Knuten till ett musik-konservatorium, tilläts studenter i klaver att under curators övervakning pröva instrumenten. Vid varje tillfälle avgörs vem och hur mycket som får spelas. Vi gav små smakprov av en student. När studenten dock spelade några inledande takter av en danssats på en Kirkmann-cembalo, blev alla så upprymda, inkl curator Elisabeth Wells, att studenten tilläts att spela färdigt stycket. Tänk, så musiken kan förföra oss.

Foto: Mats Krouthén

Etno, retro eller fetisch

I ett paper under konferensen beskrev Max Rutten från New York vilken unik vägkorsning av olika studiefält ett piano representerar: arkitektur, måleri, trähantverk, musik, möbeldesign mm. På motsvarande sätt kan sägas att en instrumentsamling/ utställning kan betraktas (och uppvisas) på olika sätt. De femton utställningarna fokuserar på olika sidor av instrumenten.

Jag har tidigare nämnt Horniman med sitt fokus på musiketnologi och Finchcocks med livemusik åt underhållningshållet. På The Royal College / Academy of Music blir interpretaton av äkta gjenstander en del av det akademiska studiet av tidig musik. Resultat presenteras på konsert, CD, video, i skrift och på internet. På motsvarande sätt används universitets-samlingarna i Edinburgh. Där undersöks i tillägg instrumentens egenskaper på ett annat, mindre riskfyllt arbetssätt. I ”Sound Laboratory” väljer man en mer akusitk-baserad metod att studera blåsinstrumentets egna sound på. I ett laboratorium simuleras spel på ex.vis klarinett och de olika frekvenserna mäts. 

På Victoria & Albert Museum (V&A) i London är design och stilhistoria en viktig röd tråd i utställningarna. Det är ett av Londons mest pompösa museer. På The Music Gallery ställdes extremt utsmyckade instrument i främsta ledet, instrument med rik intarsia eller inläggningar.

Det går också att skönja ett annat fokus på V&A: musikinstrument som innehar en speciell historia, som i vissa fall blir en symbol i sig eller en fetisch. Detta är kanske ännu tydligare i The Vault, Hard Rock Café’s museum i London (1). Ett tjugotal instrument, främst gitarrer visas, alla med mer eller mindre koppling till någon av de ”stora” rockstjärnorna: Bo Diddley, Jimi Hendrix, Keith Richards, m.fl. Även John Lennons manuskript till Imagine samt ett par av hans runda glasögon fanns att se, allt i ett gammalt bankvalv. I Hard Rock Cafés världsomspännande koncept ingår att smycka resturangernas innertak och väggar med attribut från rockkulturen – från musikinstrument och kläder till bilar… .Det kallas The Memorabilla Collection. Den påstådda proveniensen till föremålen har dock ofta ifrågasatts. (Enligt historien började det hela med att gitarristen Eric Clapton gav restauranten i London en gitarr, som hängdes ovanför hans stambord. En tid senare ville inte Pete Townsend från The Who vara sämre utan donerade en av sina gitarrer. Sedan har det rullat på med gåvor och inköp.) Anmärkningsvärt är den generösa finchcockska hållningen ”Varsågod och håll!” Säkerheten är låg. Jeff Becks autograf på baksidan av en Fendergitarr suddades ut under en rengöring, Lennons brillor spräcktes under en transport och i vår stals en gitar som tillhört Oasis-gitarristen Gallagher.

            Att länka musikinstrument till andra teman är ett annat perspektiv. En utställning om musiken i Shakespeares dramer och teatermusik på hans tid visades som en del av utställningen om Shakespeare’s Globe Theatre (1).  Här utställdes ett tjugotal kopior av historiska instrument rikt illustrerade med video, bild, text och interaktiv infokiosk. En annan utställning, Eden’s Orchestra, i Edinburghs botaniska trädgård, kopplade, likt Ringve museums säsongsutställning i år, ihop musikinstrument och trämaterial. Den ackompanjeras med hjälp av musiker och pedagoger under helgerna med separata program och tillresta musikinstrument.

(1) – ingick ej i som organiseradt studiebesök i konferensen

Tilbake til reiserapporter 2003