REISERAPPORT


Tom G. Svensson, Kulturhistorisk Museum, Universitetet i Oslo


Rapport till Norsk ICOM
ICOM 2004 i Seoul, Korea


Det övergripande temat för denna general konferens var "Museums and Intangible Heritage". I några av plenarinläggen (keynotes) anlades tonen programmässigt för konferensen i sin helhet. Den nyligen antagna Unesco konventionen (2003) rörande immateriellt kulturarv användes som språngbräda för vidare diskussioner, inte minst ventilerades definitionsspörsmålet. Denna definition innefattar väldigt mycket och spörsmålet gäller framför allt vilka element inbegripna i denna samlingsterm som det är naturligt för museer att ta ett ökat ansvar för. Insamling och förvaltning av allt kulturarv som karakteriseras som immateriellt kan inte museerna påta sig, å andra sidan bör museerna, i varierande grad avhängig av omfång, bidra till en systematisk säkring av det kulturarv som inte direkt relaterar till konkreta objekter, artefakter. Därmed understryker man museernas roll som kunskapsförvaltande institutioner, inte enbart samlingsförvaltande. Från en sådan allmän program förklaring kan framhävas betydelsen av kunskapsförvaltning knuten främst till praxis, muntlig tradition, överföring från generation till generation samt social organisation, allt i hög grad immateriella aspekter men väsentligt för presentation och representation genom utställnings-mediet med aktivt bruk av museernas samlingar av artefakter.

Av övriga huvudinledare vill jag särskilt framhålla Makio Matsuzono, Direktör på National Museum of Ethnology, Osaka, som med stor skärpa formulerade essensen av ett tänkbart handlingsprogram för museer baserat på Unesco konventionen, ett föredrag jag bedömer som ytterst inspirerande. Enligt Matsuzono är ett immateriellt kulturarv alltid dynamiskt, något som ställer särskilda krav på insamling såväl som vidare hantering. Dessutom problematiserade han huruvida museer var berättigade till denna förvaltning av andras kulturarv. Under alla omständigheter måste det bli fråga om att inhämta godkännande från det folk som äger, eller har myndighet över, immateriellt kulturarv, inte enbart samla in för att bevara. Denna slags insamling är känslig, den kan t.ex. beröra hemlig kunskap, av den grund måste den bygga på en fortlöpande dialog mellan museiforskare och det folk som är föremål för forskningsbaserad insamling av materiellt/immateriellt kulturarv.

Den sista punkten i Matsuzonos inlägg jag önskar lyfta fram har att göra med sedvanerätt. Detta tema bör i hög grad uppmärksammas som en viktig komponent av kategorin immateriellt kulturarv, en aspekt som ofta bygger på muntlig normativ tradition och som besitter mycket av sin kulturella kraft och vitalitet i muntligheten. Å andra sidan har vi här att göra med viktig traditionskunskap, som lätt kan gå förlorad om man inte i tid genomför ingående uppteckningar av densamma. Som rättsantropolog med lång tjänstetid på ett större etnografiskt museum kan jag inte annat än välkomna denna programliknande utsaga av Matsuzono, som jag ser som en stark, och delvis ny, utmaning för kulturhistoriska museer.

M.a.o. från denna konferens lär man både att avgränsa vad som bör vara museernas roll med hänsyn till Unesco konventionen och att tänka nytt, därmed inkludera väsentligt immateriellt kulturarv konventionen faktiskt inte berör. Det å sin sida pekar på att debatten lever.

Låt mig därefter beröra den session jag mer aktivt deltog i, ICME. I hela tre dagar pågick denna delkonferens, varav en hel dag med lärorikt och stimulerande besök på "National Folk Museum of Korea". Här möter vi ett stort, resursstarkt museum, som genom sin utformade policy ligger i förkant av Unesco konventionen. Museet har länge lagt vikt vid det immateriella, forskningsmässigt såväl som vad gäller allsidig förmedling. Inte minst imponerande visade sig museets pedagogiska program vara, där traditionsbunden kunskap förmedlades aktivt till olika grupper av besökare, i synnerhet barn. Värt att notera är även att museet i sin forskarstab har en konservator med huvudansvar för shamanism, en rituell företeelse som i hög grad hålls levande, speciellt på Koreas landsbygd.

Det är inte möjligt att i denna korta rapport gå in på enskilda bidrag. Helhetsintrycket är emellertid att vi upplevde två intensiva dagar med god, fruktbar idéutväxling innanför ett gemensamt tema, i generella termer väl genomtänkt och belyst utifrån rik empirisk bredd. Föredömligt var också den förnäma publikationen av hela ICME programmet med samtliga sammandrag av föredragen återgivna. Det är en publicering vär värd att bekanta sig med. Mitt egna bidrag "Knowledge and Context - the Social Life of Objects" kan f.ö. ses som en direkt uppföljning av ICME inlägg i Sibiu, Rumänien 2003. (I lätt bearbetad form kan årets bidrag läsas på ICMEs hemsida: http://www.museumsnett.no/icme).

ICME konferensen avslutades med en speciellt utformad "Post-Conference Tour", med huvudvikt lagd vid traditionella kulturupplevelser i naturliga omgivningar. Själv kunde jag bara vara med en av dagarna, dock oförglömlig med kulminationen en lokal shamanistisk seans.

▲ til toppen                                             Tilbake til reiserapporter 2004