  |
  |
|
||
|
|
|
REISERAPPORT
”The World under One Roof” ICOMs generalkonferanse i Wien august 2007 Redan inledningsdagen anlades tonen i följande utsaga ”universal heritage cannot be discussed without a theory of cultural difference”. Här framhävdes betydelsen av en teoretisk målsättning, något som öppnade för intressanta, stimulerande diskussioner. Museiobjekter utgör kulturella markörer om olikhet, vilka kan knyta sig till diverse processer speglande ett samhälles kulturella dynamik. Själv hade jag försökt att koppla samman etnografiska objekt med den politiska process som strävar mot erkännande av kulturell olikhet, ”politics of recognition”. ICME sessionen ”The World under One Roof”, som jag primärt höll mig till, med många utmärkta inlägg, inte minst i form av museimässigt nytänkande, visade på en mångfald av exempel på etnografiska närmanden till universalitet. Två keynote inlägg – Janet Legget, New Zealand och Rick West, USA – kan ses som programförklaringar med stark tonvikt på urfolk världen över i relation till museer. Bland annat framhävdes det att objekter inte är slutprodukter i sig själva, störst mening har de för folk som i sin dagliga gärning omges därav, m.a.o. museer kan inte av egen kraft och ensamma bestämma objekters mening. Vidare är det folket som företräder en bestämd kultur som är kulturellt signifikativt inte en samling artefakter. Det är nämligen folket som förvaltar det kulturella arvet, objekter inskränker sig till betydelsfulla illustrationer, spegelbilder av samma kulturella arv. De bägge museerna Legget och West representerar – Iwi Maori och National Museum of North American Indians – kan tjäna som modeller för i första hand etnografiska museer, när det gäller samverkan mellan företrädare för en kultur, folket, och museiprofessionen. I denna korta rapport vill jag avsluta med en resymé av eget inlägg, ett tema jag avser att arbeta vidare med inspirerad av de diskussioner som framkom under ICME symposiet. Ethnographic Objects and the Politics of Recognition Ett otal urfolk strävar i dag mot ett erkännande som distinkt folk. Denna process är universell på samma sätt är dess koppling till objekter. Därför att utan referens till en livskraftig materiell kultur förlorar de politiska krav som ställes mycket av sin legitimitet. Till sin form handlar det om politiska processer, av denna grund argumentationen att artefakter har mer än en röst, exempelvis även en politisk. Man kan t.o.m. påstå att de har makt. Med tre exempel från nordliga områden belyste jag denna generella argumentation; AINU i norra Japan, NIS- GA´A i British Columbia och SAMER i Norge. I den process som syftar mot erkännande och som följd därav ökad kulturpolitisk autonomi spelar kulturell diversitet en avgörande roll. Hantverks- och konstobjekter, museer och kunskapscentra, som drives av urfolk själva, är sammantagna instrumentella när det gäller att artikulera kulturell olikhet, essentiellt för att uppnå erkännande som folk, en olikhet som måste vara tydlig och ständigt förmedlas på nytt i interkulturell samhandling. Slutligen kan man hävda att objekters politiska dimension, som detta inlägg omhandlar, inte direkt relaterar till museer och deras samlingar. Enligt min mening borde det emellertid vara museernas skyldighet att observera och vara medvetna om vikten också av denna relativt universella dimension, dvs objekters politiska röst som förenar det gripbara (tangible) med delar av det icke-gripbara (intangible) kulturarvet. |
| ▲ til toppen Tilbake til reiserapporter 2007 |